Jag förstår mig inte på vissa ibland.

Du tror att du spelar ett spel med mig, du tror att du kan komma och gå som du vill. Jag vet att du spelar ett spel med mig, men jag spelar precis lika mycket med dig. Men det vet du inte. Jag vet att du inte kan komma och gå som du vill, det funkar inte längre. Jag är skapligt trött på dig. Du spelar ett spel med alla. Men egentligen, kan du tänka lite? Hur fan ska ditt liv sluta om du fortsätter som du gör? Till slut har du inga kvar, tänkt så långt eller? Tror faktiskt inte du har det. Men du kan glömma mig nu i alla fall. Jag tänker inte låta mig tryckas ner av dig mer, du har förstört tillräckligt!

Du tror att du kan göra precis som du vill, sen ska hon förlåta dig? Stryk borde du ha. Jag skämtar inte, jag har stor lust att ge dig en riktigt fet smäll. Man gör inte så som du gjort. Du borde tänka efter lite. Kärleken kommer och går som den vill, men vännerna stannar om inte du lämnar dom för kärleken. För om du gör det, kanske det är försent när kärleken väl lämnat dig.

Dig vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Jag vet inte om jag kan tro på det du säger, jag vill tro på det du säger. För jag vill verkligen att det ska vara så som du sagt. Jag vill det mer än gärna. Det jag vet är att jag menade det jag sa till dig, precis vartenda ord. Jag hoppas du vet det. Allting har varit underbart med dig, det ända som har varit jobbigt är att alla vill komma mellan oss, men vi har klarat det tills nu, så varför ge upp? Jag vill inte ge upp, jag hoppas du tänker likadant.

Dig förstår jag mig inte på. Ibland är allting bra, ibland är det åt helvete. Jag vet inte om jag kan lita på dig längre, hur mycket jag än vill. Varför håller du på som du gör? Varför kan du inte bara lyssna på oss andra? Vi har faktiskt rätt, du är ute på helt fel spår..

Skriver inga namn, men dom flesta vet nog själva vilka jag pratar om. Tror jag i alla fall. Jag var tvungen att skriva av mig lite.

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte.

Jag är så otroligt jävla trött på att hela jävla tiden lyssna på allas jävla skitsnack och lögner. Jag är så otroligt trött på att göra allting för er, men inte få ett piss tillbaka. Jag skiter i hur jag själv mår, jag skiter i vad mina konsekvenser blir, jag ställer alltid upp ändå. Så fort ni gör något fel förlåter jag er, på en gång. Ibland får man inte ens en ursäkt. Förstår inte varför jag ens försöker. Gör jag minsta lilla fel, då ska jag helt plötsligt dra åt helvete? Sen går hela världen under.

Jag är inte mer än människa, jag orkar inte hur mycket som helst. Jag mår inte bra just nu, vore riktigt trevligt om någon kunde förstå det någon gång? Jag vet inte vad jag ska behöva göra för att bevisa att det är för mycket, jag orkar inte hur mycket som helst.

Jag ger snart upp, precis allting!

Vad kommer hända? Hur kommer allting gå? Hur kommer allting se ut sen? Vart ska jag bo? Hur går det med skolan? Sommarjobb?

Blir totalt galen av alla äckliga frågor i min skalle just nu.

Håll huvudet högt, imorgon är det ny dag (8)
(shorty - allting känns hopplöst)

Tankarna snurrar runt i mitt huvud just nu. Egentligen förstår jag inte riktigt vad som pågår just nu, tror jag håller på att isolera mig själv totalt. Förstår egentligen inte varför. Jag brukar inte ta åt mig av vad andra säger, eller vad andra tycker. Konstigt nog har jag gjort det i alla fall, men varför?! Det är inte min grej liksom. Jag brukar strunta totalt i vad alla säger om mig. Vet inte, det kanske börjar bli för mycket just nu bara, det är nog därför jag tar åt mig så mycket som jag gör. Det går väl över antar jag?

Har fått höra en hel del skitsnack idag, men det är lite kul att höra det också. Det jag inte vet om mig själv vet alla andra, tydligen. Lite smått skrattretande att alla tror att dom vet allt om mig, när dom egentligen inte vet någonting alls. Eller ja, när dom vet tio procent utav hundra. Eskilstuna i ett nötskal - alla känner apan, men apan känner ingen.

Tror ni verkligen att jag skriver precis allting som händer i mitt liv på min blogg? I så fall måste ni vara rätt så dumma, dummare än mig till och med, och då är det verkligen illa.

Klart att jag skriver en hel del saker här på bloggen, men det är nog också för att jag behöver skriva av mig lite då och då(rätt ofta) och det gör jag lättast här på bloggen. Vet inte riktigt varför, men det är ungefär samma känsla som att prata ut med någon. Det är liksom som en tyngd som försvinner efter varje inlägg här på bloggen.

En sak förstår jag inte. Alla tror att jag strävar efter att bli känd med min blogg, att jag typ vill bli som blondinbella/kenza osv. Men det vill jag verkligen inte. Jag tycker bara att det är riktigt kul att blogga, och jag älskar verkligen när folk är aktiva på den(läser, kommenterar). Så nu vet ni i alla fall det, att jag strävar inte efter att bli känd utan det här är bara ett roligt sätt att spendera en del av min fritid på.

Jag har riktigt tråkigt just nu, förstår egentligen inte vad jag gör vaken? Linn har gått och lagt sig, hundarna också. Väntar på att Emil och Putte ska komma hem så jag också kan gå och sova. Vill inte sova innan dom kommer hem, utifall att någonting händer dom.

Fick nyss ett litet gulligt fyllesamtal av Dennis och Alexandra. Haha, jag och Dennis bestämde att vi skulle ta en promenad till Tuna Park på måndag, och på den promenaden ska vi äta äpplen? Fråga mig inte, haha..

Kan någon förklara för mig hur en familj fungerar?
För jag är rätt hundra på att min familj inte fungerar riktigt som den ska.

Ni säger att jag har blåst mina chanser hos er allihopa? Jag förstår inte riktigt hur jag lyckats med det. Tycker att ni borde kolla upp hur jag ser på det också, men det är väl så att ni bara lyssnar på mamma och Miranda? Erat val i och för sig, men jag tycker att det är fel av er.

Tänk tillbaka i tiden, så kanske ni fattar vad jag menar med att ni gör fel. Ni skiter fullständigt i om någon annan gör fel, men så fort det är jag så ska alla total-ignorera mig.

Jag är rätt trött på att ha det såhär. Ni måste faktiskt förstå mig också, det är minst lika jobbigt för mig med. Men det är klart, mamma hotar med att lägga in säg själv på psyket så då är det mest synd om henne? Jag förstår seriöst inte hur ni tänker ibland.

Ena sekunden är ni på min sida, andra sekunden deras. Bestäm er för att inte vara på någons sida istället för att försöka hålla er på bådas.

Tack till den utav er som skurit upp min data skärm också, riktigt snällt gjort måste jag säga. (Tre stycken ''repor'' i skärmen på min dator som inte var där innan jag åkte hemifrån.)

Jag är två sekunder ifrån att ge upp allting just nu, det börjar bli alldeles för mycket.

Jag vet, jag klagar alldeles för mycket. Men jag är helt slut. Jag är helt full. Jag vet inte vart jag ska vända mig, jag vet ingenting. Jag bryter ihop hela tiden, för absolut ingenting? Det här funkar inte längre, jag vill inte längre. Ingenting blir rätt, vad jag än gör så är det fel.

Jag har mått dåligt ett antal år nu i perioder, och just nu är det tio gånger värre än om man lägger ihop alla perioder tillsammans. Och det tar aldrig slut? Jag har insett varför man ger upp nu. När man kommer lägre än botten och det ändå fortsätter så ger man upp. Man orkar inte hur mycket som helst, det funkar inte så. Att alltid försöka tänka posetivt funkar inte hur länge som helst, till slut ger man upp.

Jag förstår inte vad jag har gjort för fel för att jag ska förtjäna det här. Jag vill bara bort från allting, jag klarar inte av att ha det såhär längre. Det funkar inte.

Jag vill bara somna och aldrig mer vakna.

Jag vet att jag inte blev den dottern ni önskade att jag skulle vara. Men ni får helt enkelt acceptera att jag är som jag är. Och just nu har jag en rätt jobbig period, och jag vill gärna gå igenom den utan att ni lägger er i.

Jag är bara jag.

Om ni säger åt mig att göra något så gör inte jag det, just av den anledningen att ni säger åt mig. Visst, om ni säger till mig en gång är det helt okej. Men när ni ska upprepa det hela tiden så blir jag bara arg, låt mig göra en sak i taget? Jag är ingen superhjälte, bara en vanlig människa.

Jag bor på ett ställe, det är hemma hos mamma. Jag bor inte hemma hos pappa, men däremot åker jag dit då och då. När jag själv känner för det, inte om någon annan säger åt mig. Och det vet ni själva?!

Jag har ingen lust att sova hos pappa den här veckan, så då tänker jag inte göra det. Om ni inte vill ha mig hemma så sover jag inte hemma, det är ingen fara jag har många andra ställen att sova på.

Jag klarar inte av att sitta inlåst och inte göra någonting, då kommer det bara sluta som det alltid gör och det är väl bara onödigt? Nu när jag äntligen klarar av att vara ute bland folk igen så kan ni väl låta mig vara det?

Allt jag behöver är tid, sen lovar jag att det kommer bli bra igen. Men ni måste låta mig fixa allting i min egen takt, annars funkar det inte.

Så snälla, jag ber er verkligen. Ge upp med det ni håller på med, så det inte går helt åt skogen.

Jag tror faktiskt inte att allas liv är så olika om man tänker efter.

Man föds, man lär sig krypa, man lär sig prata, man lär sig gå. Man blir äldre, man växer, puberteten kommer. Man blir tonåring, man blir brallmyndig, man blir vuxen, man blir gammal. Sen fortsätter det sådär och tillslut dör man.

Det finns stunder i livet som man uppskattar just då när stunderna är, sen glömmer man dom. Varför glömmer man dom? Det är nog bäst att man glömmer dom, annars kommer man ingenstans här i livet.  Det värsta man kan göra är att tänka tillbaka på dom stunderna. När man tänker tillbaka får man oftast en svag känsla av att man saknar vissa stunder, eller kanske till och med en stark känsla av att man saknar dom stunderna. Olika för olika stunder, olika för olika människor.

Jag tänker alldeles för mycket, nu får jag lägga av med det.

Jag har inte varit såhär trött på länge. Jag är på riktigt dåligt humör idag. Huvudvärk, ont i magen och inte nog med det så vill inte mitt ben fungera riktigt som det ska.

Det kanske blir kryck-race imorgon mellan mig och Linda? Vem vet. Ska ta en tablett när jag kommer hem och hoppas på att det ska gå över. Men först måste jag som vanligt till farmor och plugga, ska bli riktigt skönt att åka buss dit. Känner att jag måste få tänka lite.

Lite senare får vi väl se vad som händer, funderar på att träffa Robin, Viktor och Johanna.

Vissa är bara för mycket, hur mycket tror du jag orkar?

Helt sant.

Jag ger mig in på saker som jag mycket väl vet att det kommer gå åt skogen. Ni som känner mig förstår nog vad jag menar med det, ni som inte känner mig förstår nog inte. Det är inte säkert att alla jag känner heller förstår vad jag menar, men tror dom flesta gör det.

Det jag menar är i alla fall att jag får alltid varningar och upplysningar om att jag inprincip får skylla mig själv om jag ger mig in i det som jag ger mig in i, eftersom alla varnat mig och berättat att det aldrig kommer fungera. Varför ska jag då ge mig in i det?

Det finns en person som jag nu kommit underfund med att hon aldrig har fel, funderar faktiskt på att lyssna på henne nästa gång hon varnar mig. Eller, funderar och funderar, jag ska lyssna på henne nästa gång hon säger till mig. Har bestämt mig för det.

Jag förstår inte varför jag alltid måste vara så otroligt envis. Jag vet ju själv att jag har fel liksom, men det känns lite som att jag på något vis intalar mig själv att bevisa motsatsen. Alltså, att jag försöker bevisa för mig själv att jag har fel? Svårt att förklara men det är lite så det är, tyvärr.

Jag bestämmer mig alltid för att lita på personer som jag vet att man inte kan lita på. Jag bestämmer mig alltid för att göra saker som jag vet att jag inte klarar av. Inte nog med det så ger jag aldrig upp?

Slöseri med tid, slöseri med energi.

Det är nog en väldigt dålig egenskap hos mig, har jag kommit fram till. Helt själv faktiskt.

Men egentligen så är det nog inte så dåligt ändå. Då har jag i alla fall försökt? Och antagligen så har jag fått uppleva något som jag sent kommer glömma. I och för sig så är det tyvärr inte alltid bra saker. Men har jag överlevt hittills så då överlever jag nog ett bra tag till, hoppas jag?

Man lever bara en gång, och innan man dör så finns det en hel del saker att göra. Och man måste väl prova på några av dom, annars är det inte så stor mening med att leva. Livet går liksom ut på att leva. Ibland är man glad, ledsen, arg, sur, förbannad, sårad, trött och till och med överlycklig. Det spelar inte så stor roll om vad man är egentligen, för det håller bara ett tag sen går det över till något annat.

Det är som en tv som inte riktigt kan bestämma sig för vilken kanal som ska fungera.

Ibland tänker jag nog för mycket.

Jag har gjort precis allt för er, precis allt. Jag har alltid ställt upp. Och det här får man tillbaka? Tack.
Nu är det kört, så jävla kört. Jag tänker inte ens försöka bry mig mer.

Jag har lärt mig en sak, en sak som jag egentligen alltid kunnat. Man ska fan aldrig lita på någon.

Jag vill härifrån nu. Jag ramlar verkligen snart ihop på riktigt. Jag orkar inte ett jävla piss mer, jag fattar inte ens varför jag försöker när det ändå bara går åt skogen.

Jag säger bara det, dagens samhälle alltså.

Hur kan du vara så jävla låg att du slår en tjej? Jag förstår verkligen inte. Jag lovar dig, du kommer ångra dig så jävla hårt. Om inte någon annan slår ihjäl dig så gör jag det, tvekar inte en ända sekund. Du är kille, hon är tjej. Och du slår henne? Det finns inte ens ord för hur jävla förbannad jag är nu alltså. Usch, du ska få så jävla mycket stryk så du aldrig mer kan gå.

Förlåt att jag är så förbannad. Men nu är det så att det är en nära vän till mig(en tjej) som igår kväll blev slagen av en kille. Och jag kan inte acceptera det, eftersom den här personen står mig så nära. Inte bara det, en kille ska inte slå en tjej! Synd att lagarna är som dom är, annars hade den här killen fått en kula i pannan för längesen.

Jag vet inte riktigt hur allting kommer sluta, men jag känner på mig att det kommer sluta riktigt dåligt om det fortsätter såhär.

Förlåt för att jag klagar, men jag känner för att skriva av mig lite. Ni behöver inte läsa.

Mitt huvud kommer nog snart sprängas. Har alldeles för mycket, för jobbiga tankar i skallen just nu. Vad jag gjort för fel för att förtjäna att må såhär som jag gör? Jag tycker jag gör allt som står i min makt och ännu mer för alla, hela tiden.

Det jag inte riktigt gör bra är väl att lyssna på mamma, vilket då egentligen är viktigt. Men jag har inte riktigt haft tid med det. Jag har varit för upptagen med att ställa upp för alla andra, lyssna på alla andra, finnas för alla andra

Jag vill lyssna på dig mamma, jag vill det. Och jag önskar verkligen att jag skulle kunna förklara lite för dig hur allting är nu, men det är alldeles för svårt, det är alldeles för mycket.

Men jag måste säga en sak i alla fall. Jag är helt slut. Jag orkar inte ens le längre, jag har inte ens tid att le längre. Jag är jämt sur, jämt ledsen, jämt stressad. Allting ska fixas på en gång. Jag ska lyssna på alla, finnas för alla, hjälpa alla, stötta alla. Jag ska bära alla andras problem och mina egna, jag ska lösa alla andras problem och mina egna. Jag orkar inte göra det längre, jag orkar ingenting längre. Jag vet seriöst inte vart jag ska ta vägen.

Jag vet inte vart jag ska vända mig längre, eller vem jag ska be om hjälp. Jag vill inte lägga min smärta på någon annan, för jag vet själv hur jobbigt det är att bära på andras problem när man har egna.
Det är nog mitt största problem just nu, jag har ingen att vända mig till. Jag har ingen som kan hjälpa mig. Jag klarar det inte själv längre, jag orkar det inte själv längre, jag orkar ingenting längre.

Jag är så rädd för att jag snart rasar ihop, och ger upp.

Jag brukar inte ge upp, det är inte min grej. Jag ger aldrig upp, jag är envis. Men jag kan inte ens stå rakt längre, jag kan inte gå utan att känna att mina ben när som helst kommer ge upp. Jag vill inte be om hjälp, jag hatar att be om hjälp. Jag ska klara det här själv, även om jag vet att det kommer sluta riktigt dåligt.

Jag orkar inte bli sårad längre, jag orkar inte ta all skit.

Jag är trött på att jämt ställa upp, men inte få mer än skit tillbaka.
Måste jag ge upp för att ni ska förstå att jag inte orkar?

Jag ska ställa upp, jag ska förlåta gång på gång, jag ska fråga hur ni mår, jag ska lyssna, jag ska finnas där, jag ska hjälpa, jag ska bära alla era problem på mina axlar.
Har ni någon gång tänkt på att jag bara är en vanlig människa? Jag önskar ibland att jag var en superhjälte, men jag är inte det. Jag är inte hur stark som helst, även om jag vill vara det. Jag kanske inte kan ställa upp varje gång, jag kanske inte mår bra hela tiden, har ni någon gång tänkt så långt? Jag kanske måste ta mig själv i första hand.. Det funkar inte i eran värld va? Nej, utan det är min jävla uppgift att hela tiden ställa upp för er. Att hela tiden lyssna på era problem och försöka lösa dom åt er. Att hela tiden lyssna på era lögner och skitsnack, sen förlåta det och glömma det. Jag glömmer det inte, det finns med mig hela tiden. Jag är inte hur stark som helst, kan ni bara förstå det? Jag orkar fan inte hur mycket som helst. Jag har också ett liv, jag är också en människa. Jag mår också dåligt, jag behöver också prata! Jag behöver också bli förlåten - jag behöver också få tänka på mig själv. Men jag får inte det för er va? Nej, självklart inte. Om jag slutar ställa upp för er, eller om jag inte kan ställa upp för er, då kan jag helt enkelt dra åt helvete, eller hur?

Jag ger upp, okej? Jag orkar faktiskt inte mer. Jag är bara en människa. Jag är så otroligt trött på att höra erat jävla skitsnack och era jävla lögner, och sen precis när jag lyssnat klart på det ska jag förlåta det. Det funkar inte så, världen funkar inte så, jag funkar inte så! Jag behöver en jävla paus från det här, jag är helt slut. Jag vill härifrån.

Jag är sjuk, förstår ni? Jag rasar snart ihop. Jag är sjuk både psykiskt och fysiskt, jag mår fan inte bra. Snälla, kan ni bara låta mig vara ett tag? Kan ni stötta mig istället för att slänga massa jävla skit på mig? Jag rasar snart ihop.

Jag vill bort härifrån och jag vill aldrig mer tillbaka.